systermias

Eftersom sjukhuset här i Harstad är så litet så finns ingen riktig barnavdelning. De barn som inte är så allvarligt sjuka att de måste flygas med ambulanshelikoptern till Tromsö hamnar på respektive avdelningar där deras åkommor hör hemma. Jag har hittills sen jag kom tillbaka haft hand om tre barn och det är faktiskt väldigt speciellt. Ni som känner mig vet att jag för några år sen var väldigt inne på att jobba med barn, jag ville vidareutbilda mig och bli barnsjuksköterska. Denna tanke har dock växt bort mer och mer ju mer jag arbetat och nu när jag faktiskt prövat på att arbeta med barn kan jag säga att den är helt borta. Inte för att det inte är härligt och mysigt med barn men för att det är så otroligt svårt och tidskrävande. Okej, om det är lite större barn typ 8 plus som ändå förstår saker och ting, men när man har en tvååring som ska på operation och man ska sätta en nål på dem skär det i hjärtat. Dessutom kan man ju inte förklara eller berätta efter själva operationen att det är normalt att ha ont och att det kommer gå över. Och när till och med föräldrarna tittar uppgivet på en för att barnet bara skriker och det inte går att göra något åt saken, då känner man sig väldigt hjälplös. Dessutom är det ju just detta med föräldrar. Alla som jobbar inom sjukvården vet att det ofta är anhöriga som tar mer av ens tid än vad själva patienten gör! De är oroliga, vill ha svar på frågor, vill veta hur planeringen ser ut framöver.. men har man då hand om ett barn är föräldrarna ibland ännu mer krävande !!! Och visst, det är ju deras lilla skatt som är sjuk och behöver vård, och jag kanske inte alls kommer förstå denna oro förrän den dag jag själv klämmer fram en liten knodd, men ibland kan man kanske think outside the box, det finns fler patienter på avdelningen som behöver hjälp!