systermias

På rent jävlarannamma tog jag mig i kragen och försökte återställa det försvunna inlägget. Det blev dock inte hälften så bra eller roligt men här kommer version 2 iallafall:

Det senaste "spännande" som hänt är att jag lyckades svimma två gånger på ett nattpass... var väl lite lagom pinsamt men nu efteråt så är det veckans snackis på jobbet och har lett till många skratt, så får väl bjuda på det!

Jag kom iallafall in till en av mina patienter, en dement dam, som plötsligt inte låg i sängen. Jag hittar henne på andra sidan sängen liggandes i en stor blodpöl. Det är mörkt på rummet och blodet och håret har liksom kletat ihop sig till något som först ser ut som en bit av huvudet. Jag står alltså där i mörkret och kvider helvetehelvetejävlafan och är säker på att tanten har ett 10 cm stort hål i huvudet.. jag larmar på de andra och de kommer till undsättning tillsammans med en läkare som befann sig på avdelningen.

Vi får upp damen i sängen och det fortsätter rinna blod från huvudet. Det var blod runt sängen, blod på damen, blod i sängen, blod på oss. Dr Aksel och jag lyckas iallafall konstatera att det INTE är ett hål i huvudet utan som sagt håret och blodet som kletat ihop sig, och att blodet kommer från ett halv centimeter stort sår i ögonbrynet. Det var dock ett galet tryck från det här såret s blodet bokstavligt talat sprutade 20 cm ut. Jag stod typ still i 20 minuter och försökte trycka och stoppa blödningen så gott jag kunde när Dr Aksel försökte sy.

Plötsligt blir jag dock helt kallsvettig och illamående och rummet börjar snurra. Så då släpper jag allt jag har för händer och säger till Aksel att jag inte mår så bra och lägger mig ner på golvet. När världen slutat snurra börjar jag må sinnessjukt illa så springer iväg till toa för jag tror jag ska spy. Det kom dock inget och när jag återhämtat mig lite tycker jag att jag fan får skärpa mig! Jag är ju inte rädd för blod egentligen!

Så tillbaka till the crimescene. Börjar trycka på såret igen och assistera dr Aksel. Denna gång går det bara 10 minuter innan svetten bryter ut och jag tror jag ska kräkas rätt ut. Jag är dock mer envis denna gång och försöker dölja mina symtom genom att luta mig mot sängen och försöka stå upp så länge det går. Tillslut går det inte längre och jag säger: -Aksel nu svimmar jag! och så fick jag bekanta mig närmare med golvet på sal 428 denna onsdagsnatt...

Och så var det med den saken!

(måste dock tillägga att damen klarat sig helskinad ur denna historia och är lika härligt förvirrad nu som tidigare!)